Just ja.

Det tog sjukt lång tid innan vi äntligen fick en tid på bup som passade alla.

Vi snackade om när jag hade börjat uppleva könsdysfori, om mamma hade misstänkt det, hur familjen och folk runtom mig har reagerat etc.

Mamma berättade att när jag var liten och gick på dagis så brukade jag alltid vara med killarna och att jag gillade typiska killgrejer. Vet inte riktigt varför saker ska klassas som tjej- och killgrejer men ah jo, så var det i alla fall.

När de frågade hur familjen reagerat så sa mamma att hon fortfarande inte använder rätt namn eller pronomen för att hon inte var van vid det (fastän jag vet att hon egentligen bara inte vill), och att min syster var väldigt accepterande (vilket hon verkligen inte är), fast min psykolog vet ju redan hur det egentligen står till.

Mötet varade faktiskt inte så länge, kanske 20 minuter?

Min specialistläkare sa att hon skulle skriva en remiss och skicka iväg det till Lund, eftersom att det är det närmsta könsidentitetsmottagningen. 

Några veckor senare fick jag ett brev från dem där det stod att de hade tagit emot remissen (!), jag blev riktigt glad och hoppade runt lite innan jag läste vidare och insåg att det skulle ta ca 1 år innan jag skulle få ha mitt första möte där.

Ett helt år?

Till och med min mamma tyckte att det verkade lite väl för länge.

Enligt sydsvenskan så hade väntetiden på samma mottagning ökat från 1-2 månader till 5,28 månader år 2014.

Och nu är det ett helt år.

Helt sjukt. 

Sedan tar det ju en lång tid innan man ens får påbörja sin hormonbehandling, och mycket längre för operationer.

Självklart är jag avundsjuk på folk i de övriga länderna där allt går mycket snabbare (det hade nog vem som helst varit i denna situationen) och jag kanske låter som en envis unge utan tålamod - men man blir ju ganska osäker på hur man ska orka med könsdysfori/kroppsdysfori, bli kallad fel namn/pronomen etc tills dess.

Jobbigt läge, men det är ju värt det i slutänden.

Publicerade ett inlägg för ca två timmar sedan men kom precis på en till grej.

Jag vet inte hur många av er som sett Född i fel kropp på TV4 klockan 9 på tisdagar, men jag märkte inte att det fanns förrän förra veckan. Just då handlade det om tre brittiska transkillar; en skulle påbörja sin hormonbehandling, en skulle genomgå top-operation, och en skulle genomgå phalloplasty-operation.
De var väldigt informativa genom hela avsnittet och visade tips och trick etc.

Finns inte mycket om dokumentären på internet, men det jag hittade på bland annat tv.nu så finns det visst avsnitt med transtjejer också. Rekommenderar den!

obs bild från tv.nu

Jag hoppas att ni förstår varför det tar evigheter för mig att uppdatera bloggen - att det är svårare för mig att skriva inlägg när jag har 8 timmars skola, tusen läxor och prov att plugga till, hålla koll på hur mina vänner mår, ha tid för mig själv, städa etc och få tillräckligt med sömn. Men jag ska verkligen försöka att bättra på det och försöka fixa ett schema så ni får minst ett inlägg varje vecka.

Men, idag tänkte jag berätta om hur det var att börja på gymnasiet.

Vet inte om jag nämnt det förut, men jag och Anna går i samma klass, vilket är nice.

Så när vi träffade resten av klassen (som bara består av 7 elever) för första gången och skulle presentera oss så hade jag ju henne bredvid mig, vilket fick det att kännas bättre.

Vår mentor bad oss att presentera oss själva en och en, berätta om intressen, favoritböcker - vad som helst. 

Så jag berättade att jag älskar att resa, läser mycket etc, och efter ett bra tag tillade jag till slut att jag är transsexuell och föredrar pronomen han/hans/honom & namnet Alex.

Läraren strök genast genom mitt namn på klasslistan och skrev Alex istället, och klasskamraterna verkade lite förvirrade men helt okej med det. Så det var riktigt skönt att få det sagt. 

Dagen efteråt blev det lite struligare, då vi skulle träffa en annan klass som vi skulle dela alla lektioner med eftersom vi var så få elever i vår.

Grejen var; jag hade inte kommit ut till några andra än nära vänner, familjen och vår lilla klass, och det var många personer jag hade varit vän med förr i den andra klassen. De var över 20 personer, så jag skulle i princip stå framför ca 30 elever och säga att jag var transsexuell. Jag var inte redo för det, så jag sa inget. 

Dagen efteråt (18 Augusti) beslöt jag mig för att komma ut på Facebook.

Det skulle bli en ny start. 

Så jag skrev ett inlägg där jag förklarade varför mitt namn och kön var ändrat på Facebook. 

Det som chockerade mig var faktumet att jag fick så mycket stöd av folk! 

50 personer gillade inlägget & 8 personer skrev fina kommentarer.

Det ända riktiga hatet jag fått har varit indirekt.

Vet inte riktigt om det är bättre än att personen pratar med mig istället eftersom att det bara sprids falska rykten på det sättet. Men det lär väl hända i vilket fall som.

En annan grej jag stött på är folk som vägrar låta deras tjejkompis försvinna.

Jag kan förstå att det är jobbigt för dem, men jag är fortfarande samma person, det råkar bara vara så att jag inte är en tjej. Jag har fortfarande samma humor, samma intressen, samma personlighet och så vidare.

De kanske har mist en tjejkompis, men de fick en killkompis istället.

En kompis som är mycket gladare, positivare och självsäker.

Efter att ha kommit ut på Facebook så fick jag gå till varje lärare före lektionerna började för att informera dem om situationen. Alla tog det riktigt väl och skrev genast ner det. 

Även idrottsläraren, som låter mig byta om i ett enskilt rum och vara med killarna när det var uppdelat. 

Så det har varit mycket bättre än vad jag förväntade det att vara.

Självklart finns det ju folk som blir obekväma, tittar ner på en och så vidare, men det är definitivt värt det om man kan få vara sig själv.

Det är verkligen som en tyngd har lyfts från axlarna. 

Man känner sig accepterad och bekvämare.

Även om folk (främlingar för det mesta) råkar använda fel pronomen ibland, så måste jag påminna mig själv att det är så det är innan man går på T. Det är den hårda verkligheten om man är fast i en väldigt feminim kropp och har en ljus röst. Det är ingens fel, och jag kan inte förvänta mig att alla runtom mig ser mig som vem jag är än.

Peace

Det var riktigt längesedan, mina vänner.

Vet inte riktigt vad som hände eller varför jag slutade skriva. 

Antar att det inte hände så mycket som jag kände var relaterat till transsexualism, och sedan när gymnasiet började så hade jag så mycket läxor och arbete att jag glömde bort att jag hade en blogg.

MEN, jag är tillbaks, mycket har hänt och det går frammåt. 

Familj

Tyvärr så använder ingen i familjen rätt pronomen eller namn. Lite synd att de inte ens försöker.

Varje gång jag rättar dem så blir de irriterade eller skrattar åt mig, vilket är lite konstigt eftersom att min mor (som också gör det), sagt att hon tänker låta mig besöka könsidentitetsmottagningen och att hon stöttar mig.

Pågrund av annat så brukar jag inte riktigt umgås med dem så mycket ändå, så det stör mig väl inte något otroligt mycket. Kan bli lite jobbigt och irriterande ibland bara. 

Psykolog

Av någon anledning har det alltid blivit strul med mötena på BUP.

Vi skulle ha ett möte med specialistläkaren, pyskologen och mor, där vi pratar om det och mor godkänner allt så att specialistläkaren kan skicka iväg en remiss till könsidentitetsmottagningen i Lund. 

Men det har aldrig blivit något.

Antingen så kan inte min mor vara med, eller så kan inte specialistläkaren, eller så kan inte min psykolog.

Skickade däremot iväg ett mail med 6 olika dagar då det passar min mor för någon dag sedan, så förhoppningsvis så händer det något snart.

Vänner

Tänkte skriva om hur vännerna reagerat och varit, men det sparar jag till nästa inlägg som handlar om hur jag kom ut till alla runt mig och hur det varit att börja gymnasiet. 

Men kort sagt, de flesta har varit grymt stödjande. 

Det är nog allt jag har att skriva i denna update'n. 

Som sagt så kommer jag ju att skriva om hur jag kom ut till alla och hur det går med ny skola och nya klasskamrater i nästa inlägg, som kommer snart! 

Peace

Så, för 11 dagar sedan så sov jag över hos min kompis Anna. 

Hennes föräldrar använde rätt pronomen och kallade mig för Alex hela tiden. De var jätteglada över att jag hade accepterat mig själv och var väldigt öppna. De var däremot en aning spända, eftersom att de försökte sitt bästa att inte göra ett misstag som att använda fel pronomen. För gulligt.

När jag var påväg att knacka på ytterdörren så såg jag att att hennes föräldrar stod i ''gården'' och höll på med något där. Så jag gick fram och hälsade på de först. De var så glada över nyheten (Anna berättade ju för de innan jag kom) att de kramade mig och bad om förlåtelse i förväg, för de där små misstagen som de aldrig gjorde.

Det var lite awkward men jag förstod ju att de bara ville väl och att de försöker sitt bästa.

Dessutom, så sken mitt ansikte upp varje gång de använde sig av rätt pronomen eller Alex, så det var sjukt nice. 

Men senare på kvällen var det dags att få tag i mamma och berätta för henne.

Så jag skrev ett mail istället, eftersom att jag inte vågade ta risken att skriva ett brev då min syster skulle kunnat hitta det istället. Så vi satte oss ner och fick ihop en bra text som vi skickade iväg. 

Vi började med att berätta att jag är pansexuell, eftersom att samtidigt som vi vet att min mor inte skulle bry sig så mycket om det, så är det ju endå viktigt att berätta.

Sedan började vi enkelt med fakta om transsexuelism, så som vad det innebär och vad det handlar om.

Efter det berättade jag att jag hade funderat och pratat med min psykolog om det, och att det känns som att det här är vad jag är. Att det kan ha varit anledningen till varför jag aldrig passat in med tjejerna eller alltid känt mig så annorlunda. Varför jag hade sådan ångest och depression. 

Sedan sa jag att jag så klart fortfarande är mig själv, men att jag behöver hennes hjälp och stöd, och att samtidigt som  det kommer att vara jobbigt för oss båda två så är det värt det. 

Efter allt avslutade jag med att berätta hur mycket jag älskar henne och hur mycket det här betyder för mig.

När vi skickade iväg mailet tog jag ett djupt andetag och kände hur vikten från mina axlar lyftes. En aning åtminstone. Jag blev sjukt nervös över hur hon skulle reagera. 

Och jag visste att hon inte skulle kolla sitt mail bara sådär på kvällen, så jag skickade iväg ett sms till henne där jag skrev att hon skulle kolla. 

Några långa minuter senare svarade hon att hon älskade mig oavsett vad, att hon var okej med det och att vi skulle prata vidare om det senare.

Men enda sen dess har hon undvikit att prata om det och har inte sagt något. Som om det aldrig hände. Det är som att det bara gjort henne mer obekväm.

Jag är lite besviken, men det är bättre än att bli utsparkad, så jag får ta det som det är och se det positiva i det.

Nu vet hon ju åtminstone det! 

Denna fredag har jag en ny tid hos min psykolog, och då får vi se om vi kan ordna något möte där de kan förklara mer för min mor så att hon kan ge tillåtelse för mig att få besöka könsidentitetsmottagningen som vi pratat om förr.

Jag är också mycket gladare nu, eftersom att jag inte behöver vara lika försiktig som innan.

Nu återstår min syster och resten av mina släktingar innan jag kommer ut för alla. 

Hade tänkt mig något som Facebook, för att berätta för alla. 

Och för att vara säker på att alla ser det blir det nog så att jag skapar ett evenemang. 

Efter det kommer jag förhoppningsvis kunna 'komma ut' här också, dvs publicera bilder på mig och använda mina kompisars riktiga namn. 

Jaja, det är en lång väg kvar.

Ps. Ska verkligen försöka ta tag i bloggandet så fort det börjar bli slappare i skolan! 

Hej!

Det var ett tag sedan jag bloggade *host* sorry *host*, mestadels för att det blev segt, jobbigt i skolan och för att det inte hände så mycket relaterat till transsexuelism.

Men några saker har hänt, och snart börjar allt ändras.

Så, jag har för det första kommit ut till fler och fler personer. Jag skäms inte och det känns skönt att kunna prata mer casually med folk. Min familj, däremot, vet fortfarande inte.

Med tanke på att jag redan pratar med en psykolog av andra gamla personliga anledningar så kom jag ut till henne också. Hon blev väldigt glad av att höra att jag hade börjat förstå vem jag är och att jag hade accepterat det så väl. Hon sa dessutom att hon direkt skulle prata med min specialistläkare och att de skulle kunna fixa tider i en könsidentitetsmottagning i en stad som ligger någon timme ifrån. Det ända kravet var att jag behövde komma ut till min vårdnadshavare först. Jag förstod att det behövdes, och jag visste ju att det skulle behövas göra förr eller senare. 

Så jag bestämde mig för att göra det i helgen, genom ett brev. Jag tror att det blir enklare så, eftersom att det får plats med mer information (glömmer inte bort viktiga delar då), ingen som kan avbryta, och det blir säkrare för mig själv. Så min kompis (Anna) erbjöd mig sitt ställe och sa att det var lugnt om jag crashade där. Hon sa också att hennes föräldrar var helt lugna med att kalla mig Alexander/Alex.

Påtal om namn, så tror jag att jag att jag är bekväm med Alexander/Alex, men det tar ju ett tag innan man känner efter om man verkligen är bekväm med ett namn. Dessutom hade jag frågat mamma gång på gång sedan jag var liten vad jag skulle ha haft för namn om jag var född som en pojke. Hon svarade alltid först med '' jag vet inte ''  och senare '' Daniel eller Alexander ''. Så det är de jag testar först. 

En annan awesome grej som har hänt är att vi lyckats samla ihop 157kr åt en binder! 

Jag beställde en binder för 113kr häromdagen, så den kommer inte fram förrän i slutet av maj (om det inte blir några förseningar). Jag hoppas verkligen att den sitter bra o.s.v, eftersom att det är lite struligt med storlekar. Men jag står fortfarande för mitt ord, det kommer en review såfort jag fått prova den. 

Jag kommer dessutom fortfarande ha uppe donerings-knappen eftersom att vi fortfarande har 44kr kvar, så att jag senare kan hålla binder-giveaways för de som heller inte kan köpa själva. 

Peace! ✌

Såååå...

Jag är i desperat behov av riktiga binders. 

Och för er som inte vet vad det är så är det som linnen som är riktigt tajta för att få dig att se platt ut. 

Jag har fått bära två sport-bh'ar i S över varandra ett bra tag nu, liksom, eftersom att det är sportbh'ar och jag olyckligtvist har enorma bröst så syns det fortfarande mycket att jag har bröst. (XS funkar dessutom verkligen inte eftersom att de nästan spricker.)

Detta leder då till att jag mår hemskt dåligt varje dag när jag ser mig i spegeln. 

Det kan ibland bli så dåligt att man bara vill dra sönder allt man har på sig. 

Jag kan heller inte få pengar utav min mamma för att köpa de själv eftersom I'm still in the closet (hon vill veta exakt vad man köper för pengarna hon ger) och jag själv inte har något. 

Så jag tänkte samla ihop pengar på PayPal så att jag kan betala med de pengarna istället. 

Jag kommer definitivt ge er en bild på den, betyg o.s.v

Och jag kommer älska er alla förevigt för att ha hjälpt mig (eftersom detta är riktigt viktigt för mig).

  Om det blir pengar över så kommer jag självklart försöka köpa en till binder åt en annan FtM som behöver och inte kan köpa själv också.

Tack i förhand!

(du kan donera på knappen i min bloggmeny)

Idag har jag varit helt moody. 

Vaknade väldigt tidigt eftersom vi skulle öppna julklapparna på morgonen istället (eftersom min syster skulle iväg för att fira jul hos hennes pojkvän sen). Jag hade redan suttit uppe till 7 på morgonen, så när jag gick upp vid 9 var jag så trött att jag inte alls var på humör för jul. Jag gick och duschade och trodde det skulle bli bättre när jag vaknat upp på riktigt. Men det blev inte så. Vi satt och åt 'julfrukost' vid matbordet i ungefär tjugo/trettio minuter innan vi satte oss runt julgranen i vardagsrummet. När det var min tur att öppna en av mina så började det pirra smått i magen ändå, men så fort jag öppnade det och skymte något skrikrosa visste jag att mamma inte alls var okej med min önskelista (där jag önskade mig typ ps4, killkläder, killskor o.s.v.) Slutade med att jag fått riktigt rosa pyjamas, fluffiga tofflor och rosa muffinsgrejer. Jag ville nästan gråta. Jag vet att det kan låta riktigt bortskämt men det var inte så att jag grät över att jag inte fick det jag ville. Jag grät för att dom slösade så mycket pengar på grejer jag känner mig riktigt obekväm i och som jag aldrig skulle vilja bära. Jag hade ärligt hellre valt att inte få något alls, eftersom jag nu mår dåligt över att dessa grejer kommer ligga oanvända längst bak i garderoben. Däremot gav min syster mig en present från hennes pojkvän, då jag fick ett star wars påslakan. At least he gets me.

När alla sedan skulle byta om och prova kläder försvann jag in på mitt rum med mina klappar i en hög och satte mig på sängen. Min dörr var fortfarande öppen och dom gick fram och tillbaka i hallen för att kolla i spegeln och gå in på toaletten och så. Jag satt däremot bara i sängen och tittade på min vägg tills mamma kom in då jag började nervöst klippa i plasten på påslakanen. Mamma tittade sig i spegeln på mitt rum och vände sig sedan mot mig och tittade på mina orörda pyjamas. '' Prova dom nu då '', sa hon, '' jag vill se hur det ser ut. Det är ju typ såna tights du ville ha ''. Ja, såna tights jag ville ha för fyra år sedan. I grönt och blått. Var förvånad över att hon ens fortfarande kom ihåg det. Jag bet mig i läppen som vanligt och sa försiktigt bara '' Nä, alltså, orkar inte nu. Kan prova tofflorna sålänge istället ''. Hon satte sig i fåtöljen och väntade. Jag hade satt på mig dom och försökt le, men innerst inne ville jag bara försvinna. Nu tvekar jag på om jag ens är redo för att komma ut till henne så snart. Det är ju liksom tydligt att hon inte är. I alla fall. Resten av dagen spenderade jag på att spela spel, kolla på tv med mamma, sova i soffan och spela lite till.

Inget speciellt riktigt. 

-

Juste, jag hade dessutom fått julklappar från Anna, eftersom vi brukar ge varandra varje år, och shit vad det fick mig att må tusen gånger bättre. Fick öppna det i mitt rum senare på kvällen själv eftersom jag anade att det skulle vara något jag inte kunde öppna framför min familj än. Och jag hade rätt.

Hon hade köpt svarta hängslen, grå ''this image is not available in your country'' killtröja från H&M och tre boxers från dressman. Like, I can't say thanks enough.

Anyways, hoppas att ni själva haft en grym jul i år!