Just ja.

Det tog sjukt lång tid innan vi äntligen fick en tid på bup som passade alla.

Vi snackade om när jag hade börjat uppleva könsdysfori, om mamma hade misstänkt det, hur familjen och folk runtom mig har reagerat etc.

Mamma berättade att när jag var liten och gick på dagis så brukade jag alltid vara med killarna och att jag gillade typiska killgrejer. Vet inte riktigt varför saker ska klassas som tjej- och killgrejer men ah jo, så var det i alla fall.

När de frågade hur familjen reagerat så sa mamma att hon fortfarande inte använder rätt namn eller pronomen för att hon inte var van vid det (fastän jag vet att hon egentligen bara inte vill), och att min syster var väldigt accepterande (vilket hon verkligen inte är), fast min psykolog vet ju redan hur det egentligen står till.

Mötet varade faktiskt inte så länge, kanske 20 minuter?

Min specialistläkare sa att hon skulle skriva en remiss och skicka iväg det till Lund, eftersom att det är det närmsta könsidentitetsmottagningen. 

Några veckor senare fick jag ett brev från dem där det stod att de hade tagit emot remissen (!), jag blev riktigt glad och hoppade runt lite innan jag läste vidare och insåg att det skulle ta ca 1 år innan jag skulle få ha mitt första möte där.

Ett helt år?

Till och med min mamma tyckte att det verkade lite väl för länge.

Enligt sydsvenskan så hade väntetiden på samma mottagning ökat från 1-2 månader till 5,28 månader år 2014.

Och nu är det ett helt år.

Helt sjukt. 

Sedan tar det ju en lång tid innan man ens får påbörja sin hormonbehandling, och mycket längre för operationer.

Självklart är jag avundsjuk på folk i de övriga länderna där allt går mycket snabbare (det hade nog vem som helst varit i denna situationen) och jag kanske låter som en envis unge utan tålamod - men man blir ju ganska osäker på hur man ska orka med könsdysfori/kroppsdysfori, bli kallad fel namn/pronomen etc tills dess.

Jobbigt läge, men det är ju värt det i slutänden.