Såååå...

Jag är i desperat behov av riktiga binders. 

Och för er som inte vet vad det är så är det som linnen som är riktigt tajta för att få dig att se platt ut. 

Jag har fått bära två sport-bh'ar i S över varandra ett bra tag nu, liksom, eftersom att det är sportbh'ar och jag olyckligtvist har enorma bröst så syns det fortfarande mycket att jag har bröst. (XS funkar dessutom verkligen inte eftersom att de nästan spricker.)

Detta leder då till att jag mår hemskt dåligt varje dag när jag ser mig i spegeln. 

Det kan ibland bli så dåligt att man bara vill dra sönder allt man har på sig. 

Jag kan heller inte få pengar utav min mamma för att köpa de själv eftersom I'm still in the closet (hon vill veta exakt vad man köper för pengarna hon ger) och jag själv inte har något. 

Så jag tänkte samla ihop pengar på PayPal så att jag kan betala med de pengarna istället. 

Jag kommer definitivt ge er en bild på den, betyg o.s.v

Och jag kommer älska er alla förevigt för att ha hjälpt mig (eftersom detta är riktigt viktigt för mig).

  Om det blir pengar över så kommer jag självklart försöka köpa en till binder åt en annan FtM som behöver och inte kan köpa själv också.

Tack i förhand!

(du kan donera på knappen i min bloggmeny)

Idag har jag varit helt moody. 

Vaknade väldigt tidigt eftersom vi skulle öppna julklapparna på morgonen istället (eftersom min syster skulle iväg för att fira jul hos hennes pojkvän sen). Jag hade redan suttit uppe till 7 på morgonen, så när jag gick upp vid 9 var jag så trött att jag inte alls var på humör för jul. Jag gick och duschade och trodde det skulle bli bättre när jag vaknat upp på riktigt. Men det blev inte så. Vi satt och åt 'julfrukost' vid matbordet i ungefär tjugo/trettio minuter innan vi satte oss runt julgranen i vardagsrummet. När det var min tur att öppna en av mina så började det pirra smått i magen ändå, men så fort jag öppnade det och skymte något skrikrosa visste jag att mamma inte alls var okej med min önskelista (där jag önskade mig typ ps4, killkläder, killskor o.s.v.) Slutade med att jag fått riktigt rosa pyjamas, fluffiga tofflor och rosa muffinsgrejer. Jag ville nästan gråta. Jag vet att det kan låta riktigt bortskämt men det var inte så att jag grät över att jag inte fick det jag ville. Jag grät för att dom slösade så mycket pengar på grejer jag känner mig riktigt obekväm i och som jag aldrig skulle vilja bära. Jag hade ärligt hellre valt att inte få något alls, eftersom jag nu mår dåligt över att dessa grejer kommer ligga oanvända längst bak i garderoben. Däremot gav min syster mig en present från hennes pojkvän, då jag fick ett star wars påslakan. At least he gets me.

När alla sedan skulle byta om och prova kläder försvann jag in på mitt rum med mina klappar i en hög och satte mig på sängen. Min dörr var fortfarande öppen och dom gick fram och tillbaka i hallen för att kolla i spegeln och gå in på toaletten och så. Jag satt däremot bara i sängen och tittade på min vägg tills mamma kom in då jag började nervöst klippa i plasten på påslakanen. Mamma tittade sig i spegeln på mitt rum och vände sig sedan mot mig och tittade på mina orörda pyjamas. '' Prova dom nu då '', sa hon, '' jag vill se hur det ser ut. Det är ju typ såna tights du ville ha ''. Ja, såna tights jag ville ha för fyra år sedan. I grönt och blått. Var förvånad över att hon ens fortfarande kom ihåg det. Jag bet mig i läppen som vanligt och sa försiktigt bara '' Nä, alltså, orkar inte nu. Kan prova tofflorna sålänge istället ''. Hon satte sig i fåtöljen och väntade. Jag hade satt på mig dom och försökt le, men innerst inne ville jag bara försvinna. Nu tvekar jag på om jag ens är redo för att komma ut till henne så snart. Det är ju liksom tydligt att hon inte är. I alla fall. Resten av dagen spenderade jag på att spela spel, kolla på tv med mamma, sova i soffan och spela lite till.

Inget speciellt riktigt. 

-

Juste, jag hade dessutom fått julklappar från Anna, eftersom vi brukar ge varandra varje år, och shit vad det fick mig att må tusen gånger bättre. Fick öppna det i mitt rum senare på kvällen själv eftersom jag anade att det skulle vara något jag inte kunde öppna framför min familj än. Och jag hade rätt.

Hon hade köpt svarta hängslen, grå ''this image is not available in your country'' killtröja från H&M och tre boxers från dressman. Like, I can't say thanks enough.

Anyways, hoppas att ni själva haft en grym jul i år!

Vissa folk är lite för nyfikna ibland när någon kommer ut som transsexuell. Och då kan man ibland fråga dumma frågor som antingen sårar/irriterar den andra personen eller som bara är tröttnande. Sååå här kommer några få utav de frågor man inte ska fråga en transsexuell person:

-

Vilken toalett använder du?

Kan vara jobbigt att använda den man verkligen vill eftersom att folk kan bli sura eller upprörda. 

Till exempel; om man är en transsexuell kille och går in på herr kan man bli slagen. Går man in på dam så skriker de.

När ska du ha Den Där operationen? // Har du haft Den Dära operationen?

Det är inte bara en operation man har. Och det är bara helt dumt att fråga en sådan fråga. 

Vissa vill inte operera sig p.g.a risker och det är i vilket fall som personligt. 

Ingen vill prata högt om sina privata delar med vem som helst, eller för det mesta - någon alls för den delen.

Är du säker på att du inte bara är homosexuell?

Allt hade vart tusen gånger enklare om det var så. So yeah, I'm pretty fucking sure. 

Har du en penis//vagina? 

Hade det inte varit kul om någon frågade dig det?

Hur såg du ut innan?

Om man kämpar och opererar sig för att se ut som sitt 'riktiga jag' så är det väll helt klart att man inte vill bli påmind eller visa andra hur man såg ut förr?

Vad är ditt riktiga namn?

Bara nej.

Kommer din röst att ändras?

Detta kan såra en mycket om man redan försöker att ändra på det så mycket som möjligt.

Day ruined.

Är jag fortfarande hetero om jag vill ligga med dig?

-eller-

Hur har du sex?

.... seriously?

Är du inte rädd att folk kommer hata eller försöka skada dig?

Jo. Men jag försöker att inte tänka på det sålänge ingen tar upp det.

När bestämde du dig för att du var transsexuell?

Man bestämmer inte sig för att vara transsexuell bara sådär.

Antingen så är du det eller inte. Man väljer inte det.

Kommer du att förändras (personlighet)?

Nej. Testosteron/östrogen och/eller operationer kommer inte ha någon effekt på ens personlighet alls. 

Så, det var ett tag sen sedan jag gjorde ett inlägg.

Har varit ganska stressad och deprimerad under senaste tiden;

Vissa dagar har jag bara varit hemma och gråtit och hatat mig själv medans jag samtidigt varit grymt lycklig och hängt med mina vänner de andra dagarna. 

Jag kom aldrig ut till ''klassen'' som jag skulle. Var så nervös att jag svettades och skakade när jag trodde det var dags, men det blev det aldrig eftersom att folk aldrig var samlade tillsammans och det verkade aldrig bli rätt tillfälle.

Så jag stack hem och mådde dåligt över att jag inte bara gjorde det. Lia skrev till mig och peppade mig, sa att jag kunde göra det nästa dag. Men det gick inte då heller. Sen hela grejen med att mina betyg just nu inte är tillräckliga för att gå på programmet jag vill gå på har fått mig att må ännu sämre. 

Blev så mycket att jag till slut undrade om det ens var värt att fortsätta kämpa.

Jag är ännu inte helt säker på om det är det, men jag är fortfarande här. Och jag mår en aning bättre just nu, med tanke på att det snart är jullov också. 

Tänkt att kanske komma ut till min mamma då. På jullovet alltså. Jag kommer definitivt inte våga säga det face to face då jag vet hur hon reagerar till personliga grejer. Så jag tänkte skriva ett brev, lämna det på bordet och sova över hos en kompis, antagligen hos Anna, och sen får vi liksom se vad som händer.

Förra helgen var Anna och sov över hos mig. Vi käkade pizza, åt en massa snacks och kollade på film. Sen satt vi uppe till två och bara pratade om en massa olika saker. När vi skrattat i tre år åt ett skämt blev det en liten paus innan hon plötsligt sa '' du hade varit riktigt snygg som en kille ''. Det gjorde mig gladare än vad det annars skulle göra eftersom allt var bara helt amazing. 

Nästa morgon julhandlade vi i timmar tills vi fick ont i fötterna och inte kunde gå längre, så vi tog bussen hem och damn vad trött jag var. Somnade nästan så fort jag kom hem. Och jag älskar att jag har henne som kompis. Vi har liksom känt varandra sedan trean och hon har alltid varit där för mig. Jag tror inte ens att vi någonsin bråkat.

Idag ska jag ha prov och senare under dagen ska vi ha julavslutning. Sen på fredag ska man bara till skolan en snabb runda för att få betygen. Ska bli så himla skönt.

Kommer inlägg ikväll igen eller imorgon.

-

Idag har varit en ganska seg dag.

Inte hänt mycket och jag har mått sådär. 

Ryggen blir värre och det gör ont, men det är värt det om man ser plattare ut. 

Jag har även blivit mer och mer nervös inför måndag då jag bestämt för att komma ut till min ''klass''. 

Går i en mindre klass (p.g.a socialfobi) så det blir egentligen bara två-tre lärare och ungefär fem/sex elever beroende på hur många som är där just då (räknar inte med Elina eftersom hon redan vet), men det är ändå ett stort steg för mig. Tänker be dom att använda pronomen han/hans o.s.v istället för hon/hennes. 

Leo (känt sen vi gick i trean) skulle sova över hos mig igårnatt, men jag bröt ihop och fick skicka hem honom eftersom jag kände att det skulle vara för jobbigt för oss båda två (hände innan jag la ut gårdagens inlägg). 

Jag berättade för honom också, och eftersom han trodde att jag skojade, så skrattade han. När jag inte sa något efteråt frågade han om jag var seriös, och jag svarade bara ja. Han blev ganska tyst efter det, och eftersom det varit lite komplicerat mellan oss förr så sa jag inget mer om det. Det verkade däremot inte som han hade något emot det, eftersom han fortsatte skämta om annat och blev en aning ledsen över att behöva gå hem. Men han ringde upp mig senare på kvällen och ville spela, så allt verkar fortfarande som vanligt mellan oss for now åtminstone. 

Funderar på att göra om mitt rum, läsa, göra om bloggen eller att kolla på film. Vet inte riktigt vad jag vill göra just nu. Känner mig bara helt tom. 

Äh.

Kommer nog ett annat inlägg senare.

-

Många tror att man bara vet att man är trans så fort man ''föds''. 

Fel. Det kan ta en lång tid innan man börjar acceptera faktumet och eller förstår vad det är som händer.

Jag själv accepterade liksom inte det här förrän sommaren 2014. 

Och när jag gjorde det, kändes det som alla bitar föll på plats. Jag förstod varför jag inte var som andra tjejer.

Jag har däremot fortfarande ångest över att jag har moodswings och allt det där, men sedan påminner jag mig själv om alla de grejer som gjort mig annorlundare. Det som fick mig att veta. 

Som liten brukade jag vara förvirrad om varför jag inte kunde pissa ståendes. Haha, löjligt nog så brukade jag till och med må dåligt över det. Jag brukade även hata smink, hårgrejer och att raka mig. Och jag älskade att leka pappan i mamma pappa barn. 

Sedan växte jag upp en bit till och jag började avsky min röst. När jag sa det till mina vänner så sa de att de ''förstod'' vad jag menade. Många hatar sin röst liksom. Men det var inte på samma sätt.

Jag hade ett grönt rum och älskade att titta på filmer om dinousarier eller att kolla på när min pappa spelade militärspel. Jag ville umgås mer med killarna i klassen än vad jag ''fick''. Ni vet, killbaciller, ew. 

Jag hatade att bli ''tvingad'' i klänningar, fina skor, att jag var tvungen att ha fint långt hår, fina smycken och allt det där. Jag orkade liksom inte med sånt där. Det fick mig att må dåligt, men jag trodde alltid att det var p.g.a problemen vi hade i familjen på den tiden (vilket också drog på mig grymt mycket). Jag stannade hemma, och tillslut hittade jag en massa screamoband som jag började lyssna på. Klädde mig i svart, färgade håret svart, tuperade det och så. Jag klassades som emo. Och ja, jag har grymt fina minnen av det. Alla vänner jag skaffade mig - allt sånt där. Men även många dåliga. Jag blev inte lika accepterad i skolan, och boom. Högskolan. Det var nog det värsta för mig. Början av högskolan. Jag var så förvirrad med vem jag var, jag brukade skolka eftersom min hjärna inte pallade pressen av hemmalivet, skolan och allting och jag kände ingen i min nya klass förutom en tjej som inte gillade mig.

Jag mådde så grymt dåligt att jag fick ångest varje dag & natt, och tanken på att gå i skolan fick mig att må så illa på morgonen att jag många gånger spydde och grät. Mamma stod inte ut med att jag stannade hemma så mycket att hon till slut lät mig byta skola (och klass. Fick inte byta klass i förra skolan) till en där min bästis (Elina) gick på. Närvaron blev bättre och saker var enklare att ta itu med. Jag blev diagnoserad med depression, ångest och socialfobi samma år. I vilket fall så, så blev allt bättre och än en gång blev min klädstil annorlundare. Jag gick bara helt enkelt i vad som helst, jag orkade liksom inte fixa mig mycket. Sen ville jag vara jätte''tumblrig''. Sen ville jag inte det. Jag försökte hitta vad som var bäst för mig, men inget funkade. Så jag började gå in på herravdelningarna mer och mer och tillslut köpte jag de flesta av mina kläder där. När jag sen kände på mig att detta var vem jag var, så fick jag ångest. Jag grät och grät hela den dagen och ville bara inte. Så jag sparade mitt hår extra lång, gick runt med höga skor, nätstrumpbyxor, korta shorts, push-up och spetslinnen. Trodde detta skulle förändra mig. Jag fick fler och fler meddelanden från killar och kände mig stolt.

Några månader senare gav jag upp igen. Ångest ångest ångest. Kollade videor på andra transexuella personer och plötsligt fick jag världens panik. Jag ville ha av mitt hår. Direkt. Bara klippa av det. Kort som en pojke. Bara bort med skitet. Kasta tröjorna, kasta strumpbyxorna. Allt skulle väck. Bara klippa. Så jag bad mamma. Hon ville se en bild på hur jag ville se ut, och blev sur när hon såg att det var en pojkfrisyr. Snälla mamma, varför måste det finnas kön på allt? Hon lät mig till slut. Jag skulle få klippa det två dagar senare. Men jag hade ändå ångest fram till dess.

Men när jag satt på stolen framför spegeln hos frisören grät jag nästan av lycka. Jag skrattade för mig själv och det var bara helt underbart. Det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Jag hade accepterat vem jag var. 

Jag tog fram mina för tajta sportbh'ar, killtröjor, säckiga byxor och koftor. Många tittade på mig, men jag var för lycklig för att bry mig. Och det är jag fortfarande. Jag har aldrig ångrat mig. Visst, jag har tvekat och gråtit över att jag fortfarande är för rädd för att ta större steg, att jag tar för korta och att jag kommer att stanna och gå tillbaka en dag. Men jag går snabbare på vägen. Och en dag kommer jag att springa, och sedan kommer jag att lära mig att flyga. 

(Shit vad cheesy. But you get the point.) 

Jag kan fortfarande bete mig som en tjej, låta som en o.s.v Men har man blivit tvingad och pressad till att vara en duktig/vacker prinsessa så tar det ett tag att bli den man faktiskt är. En kille.

Så that's it I guess.

-

Så, första inlägget huh. 

Det var inte så längesedan jag kom ut till mina vänner.

Eftersom jag redan vet att man riskerar att förlora sina vänner, så valde jag att komma ut till mina internetvänner först. Jag skrev till två av mina närmsta internetvänner som jag känt i flera år (Klara och Lia) att jag var osäker på vad jag var. Jag skrev att jag KANSKE var transsexuell. Att jag inte var helt hundra. 

När jag såg att de höll på att skriva tillbaka blev jag nervös och svettig. 

Tänk om de skulle lämna mig? Tänk om det spred det? Tänk om de förstörde allt? 

Jag bet mig i läppen, som jag alltid gör när jag är nervös eller osäker. 

En dålig vana som slutar med för mycket blod i munnen. 

Jag svalde hårt och när jag läste att båda var helt lugna med det tog jag ett djupt andetag och skrattade åt mig själv. Klart att de skulle vara okej med det? Jag vet ju redan att båda är öppna med LBGTQ. 

Så jag skrev till båda och frågade om det var en bra idé att prata med andra om det, och båda svarade att jag skulle göra det som kändes rätt och bra. 

Så nästa dag under skolan träffade jag min ena kompis, Elina. 

Jag minns att jag bet i läppen när jag tänkte berätta. Men när jag såg henne i ögonen såg jag att hon verkade irriterad, så lät jag bli. 

När vi slutade skoldagen gick vi hem tillsammans eftersom vi bor så nära.

'' Duuu '', hade jag sagt. Ville bara höra vilket humör hon verkligen var på.

'' Ja? '' hade hon svarat och tittat på mig samtidigt som vi gick bredvid våra cyklar. 

'' Hade du blivit förvånad om jag sa att jag var trans? ''

'' Faktiskt inte '' var det enda hon sa, med ett leende. 

Vi pratade lite mer om det, om hur jag skulle få hjälp o.s.v

Hon verkade vara helt normal om det, ställde inte några frågor om det eller så vilket kändes skönt.

Dagen efter det beslöt jag mig för att berätta till min bästavän, Anna.

Vi träffades och satt på golvet i mitt rum då jag bet på min läpp igen. Jag visste redan att hon är riktigt öppen när det gäller sådana här grejer, och eftersom det var en awesome reaktion så vill jag gärna ''återföreställa'' det hela:

Hon tittade på mig och sa '' Du sa att du hade några jobbiga saker att prata om? ''

'' Ja, jag tänkte precis på det. Om hur jag skulle säga det liksom. Uh, alltså, det kommer bli typ ganska shockande så du måste typ vara redo '' sa jag.

Hon gav mig en rolig min och sa '' Är du gravid eller? ''. 

Vi skrattade tills jag sa '' nej men seriöst, ta typ ett djupt andetag okej? ''. Hon gjorde det och jag bara sa det.

'' Jag har typ kind of misstänkt det '' sa hon, '' jag liksom bara ' när ska hon berätta ' typ '' och vi bara skrattade. Efter det kollade vi på några videor av andra transsexuella personer, pratade lite och bara diskuterade ämnet helt enkelt. Det var så skönt att hon reagerade som hon gjorde. 

Jag tycker att det är viktigt att man berättar för sina vänner innan sin familj, även om man riskerar att förlora vissa av dem (vilket jag lyckligtvis inte har gjort än), eftersom när du berättar för din familj så kan du sätta ditt hemliv i fara. Det är sorgligt, men sant. Det är alltid bra att packa den där väskan innan. Vissa föräldrar kan behöva en viss tid för sig själva efteråt. Vare sig det gäller någon dag, någon vecka eller mer.

Det händer att man blir ''utkastad'' från familjen förevigt för många gånger, och det är bara helt sjukt. 

Anna sa tydligt att om det händer mig så får jag jättegärna komma hem till henne och bo där. Och skulle det vara värre än några dagar så skulle hon hjälpa mig att hitta ett ställe. Och jag vet att hon är ärlig och att jag kan lita på hennes familj eftersom dom alla är helt fantastiska. Jag är grymt tacksam över det. 

Däremot är jag inte redo för att komma ut till dem än. Min familj alltså.

Jag hade tänkt att prata med en psykolog om det hela innan, sedan berätta för min familj, och om mina föräldrar tar det väl så kommer de förhoppningsvist tillåta mig att ta tester och sedan få testosteron, och en underbar dag, till och med att få bort mina bröst. 

Det är nog allt för detta inlägget.
Don't worry though, kommer att berätta när jag kommer ut till flera personer och hur de tar det.

Kanske blir ett till senare idag/ikväll (what?! I like to write), och om inte - så blir det definitivt imorgon!

-

Hej! Du undrar säkert en massa saker just nu.

Vem är jag? 

Vad handlar bloggen om?

Vart bor du? 

o.s.v

Tyvärr, kan jag bara svara på en av de där frågorna.

Jag kommer att blogga om mig själv och mitt liv som en transsexuell person.

Då undrar ni om jag kommer att nämna personer i mitt liv, mitt namn eller ställen jag är på, så för att göra det klarare: Nej, jag kommer inte säga några riktiga namn/ställen. Jag kommer att byta ut namn på folk jag känner så att ni inte vet vem jag är. Jag gör inte detta för att retas med er, jag gör det här för min egna (och familj/vänners) säkerhet. 

Jag skapade en blogg: för att kunna skriva ut lite, för att använda detta som en dagbok, för att hjälpa andra och för att informera folk som är nya till det här ämnet. Du får gärna hänga med på min resa även om du bara helt enkelt är nyfiken. 

Vem är jag? 

Jag är en kille i en tjejs kropp. Lustigt ellerhur? 

Så från och med nu så:

Heter jag: Alexa

Ålder: 15

Bor: Överallt och ingenstans.

Första riktiga inlägg kommer så småningom. 

Den kommer att handla om hur jag kom ut som transsexuell till mina vänner och hur de tog det!

-