Många tror att man bara vet att man är trans så fort man ''föds''. 

Fel. Det kan ta en lång tid innan man börjar acceptera faktumet och eller förstår vad det är som händer.

Jag själv accepterade liksom inte det här förrän sommaren 2014. 

Och när jag gjorde det, kändes det som alla bitar föll på plats. Jag förstod varför jag inte var som andra tjejer.

Jag har däremot fortfarande ångest över att jag har moodswings och allt det där, men sedan påminner jag mig själv om alla de grejer som gjort mig annorlundare. Det som fick mig att veta. 

Som liten brukade jag vara förvirrad om varför jag inte kunde pissa ståendes. Haha, löjligt nog så brukade jag till och med må dåligt över det. Jag brukade även hata smink, hårgrejer och att raka mig. Och jag älskade att leka pappan i mamma pappa barn. 

Sedan växte jag upp en bit till och jag började avsky min röst. När jag sa det till mina vänner så sa de att de ''förstod'' vad jag menade. Många hatar sin röst liksom. Men det var inte på samma sätt.

Jag hade ett grönt rum och älskade att titta på filmer om dinousarier eller att kolla på när min pappa spelade militärspel. Jag ville umgås mer med killarna i klassen än vad jag ''fick''. Ni vet, killbaciller, ew. 

Jag hatade att bli ''tvingad'' i klänningar, fina skor, att jag var tvungen att ha fint långt hår, fina smycken och allt det där. Jag orkade liksom inte med sånt där. Det fick mig att må dåligt, men jag trodde alltid att det var p.g.a problemen vi hade i familjen på den tiden (vilket också drog på mig grymt mycket). Jag stannade hemma, och tillslut hittade jag en massa screamoband som jag började lyssna på. Klädde mig i svart, färgade håret svart, tuperade det och så. Jag klassades som emo. Och ja, jag har grymt fina minnen av det. Alla vänner jag skaffade mig - allt sånt där. Men även många dåliga. Jag blev inte lika accepterad i skolan, och boom. Högskolan. Det var nog det värsta för mig. Början av högskolan. Jag var så förvirrad med vem jag var, jag brukade skolka eftersom min hjärna inte pallade pressen av hemmalivet, skolan och allting och jag kände ingen i min nya klass förutom en tjej som inte gillade mig.

Jag mådde så grymt dåligt att jag fick ångest varje dag & natt, och tanken på att gå i skolan fick mig att må så illa på morgonen att jag många gånger spydde och grät. Mamma stod inte ut med att jag stannade hemma så mycket att hon till slut lät mig byta skola (och klass. Fick inte byta klass i förra skolan) till en där min bästis (Elina) gick på. Närvaron blev bättre och saker var enklare att ta itu med. Jag blev diagnoserad med depression, ångest och socialfobi samma år. I vilket fall så, så blev allt bättre och än en gång blev min klädstil annorlundare. Jag gick bara helt enkelt i vad som helst, jag orkade liksom inte fixa mig mycket. Sen ville jag vara jätte''tumblrig''. Sen ville jag inte det. Jag försökte hitta vad som var bäst för mig, men inget funkade. Så jag började gå in på herravdelningarna mer och mer och tillslut köpte jag de flesta av mina kläder där. När jag sen kände på mig att detta var vem jag var, så fick jag ångest. Jag grät och grät hela den dagen och ville bara inte. Så jag sparade mitt hår extra lång, gick runt med höga skor, nätstrumpbyxor, korta shorts, push-up och spetslinnen. Trodde detta skulle förändra mig. Jag fick fler och fler meddelanden från killar och kände mig stolt.

Några månader senare gav jag upp igen. Ångest ångest ångest. Kollade videor på andra transexuella personer och plötsligt fick jag världens panik. Jag ville ha av mitt hår. Direkt. Bara klippa av det. Kort som en pojke. Bara bort med skitet. Kasta tröjorna, kasta strumpbyxorna. Allt skulle väck. Bara klippa. Så jag bad mamma. Hon ville se en bild på hur jag ville se ut, och blev sur när hon såg att det var en pojkfrisyr. Snälla mamma, varför måste det finnas kön på allt? Hon lät mig till slut. Jag skulle få klippa det två dagar senare. Men jag hade ändå ångest fram till dess.

Men när jag satt på stolen framför spegeln hos frisören grät jag nästan av lycka. Jag skrattade för mig själv och det var bara helt underbart. Det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Jag hade accepterat vem jag var. 

Jag tog fram mina för tajta sportbh'ar, killtröjor, säckiga byxor och koftor. Många tittade på mig, men jag var för lycklig för att bry mig. Och det är jag fortfarande. Jag har aldrig ångrat mig. Visst, jag har tvekat och gråtit över att jag fortfarande är för rädd för att ta större steg, att jag tar för korta och att jag kommer att stanna och gå tillbaka en dag. Men jag går snabbare på vägen. Och en dag kommer jag att springa, och sedan kommer jag att lära mig att flyga. 

(Shit vad cheesy. But you get the point.) 

Jag kan fortfarande bete mig som en tjej, låta som en o.s.v Men har man blivit tvingad och pressad till att vara en duktig/vacker prinsessa så tar det ett tag att bli den man faktiskt är. En kille.

Så that's it I guess.

-

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just ja. Det tog sjukt lång tid innan vi äntligen fick en tid på bup som passade alla. Vi snackade om när jag hade börjat uppleva könsdysfori, om mamma hade misstänkt det, hur familjen och folk runtom mig har reagerat etc. Mamma berättade att n...

  Publicerade ett inlägg för ca två timmar sedan men kom precis på en till grej.   Jag vet inte hur många av er som sett Född i fel kropp på TV4 klockan 9 på tisdagar, men jag märkte inte att det fanns förrän förra veckan. Just då handlade det ...

Jag hoppas att ni förstår varför det tar evigheter för mig att uppdatera bloggen - att det är svårare för mig att skriva inlägg när jag har 8 timmars skola, tusen läxor och prov att plugga till, hålla koll på hur mina vänner mår, ha tid för mig själv...

Det var riktigt längesedan, mina vänner. Vet inte riktigt vad som hände eller varför jag slutade skriva.  Antar att det inte hände så mycket som jag kände var relaterat till transsexualism, och sedan när gymnasiet började så hade jag så mycket lä...

Så, för 11 dagar sedan så sov jag över hos min kompis Anna.  Hennes föräldrar använde rätt pronomen och kallade mig för Alex hela tiden. De var jätteglada över att jag hade accepterat mig själv och var väldigt öppna. De var däremot en aning spända,...