Så, första inlägget huh. 

Det var inte så längesedan jag kom ut till mina vänner.

Eftersom jag redan vet att man riskerar att förlora sina vänner, så valde jag att komma ut till mina internetvänner först. Jag skrev till två av mina närmsta internetvänner som jag känt i flera år (Klara och Lia) att jag var osäker på vad jag var. Jag skrev att jag KANSKE var transsexuell. Att jag inte var helt hundra. 

När jag såg att de höll på att skriva tillbaka blev jag nervös och svettig. 

Tänk om de skulle lämna mig? Tänk om det spred det? Tänk om de förstörde allt? 

Jag bet mig i läppen, som jag alltid gör när jag är nervös eller osäker. 

En dålig vana som slutar med för mycket blod i munnen. 

Jag svalde hårt och när jag läste att båda var helt lugna med det tog jag ett djupt andetag och skrattade åt mig själv. Klart att de skulle vara okej med det? Jag vet ju redan att båda är öppna med LBGTQ. 

Så jag skrev till båda och frågade om det var en bra idé att prata med andra om det, och båda svarade att jag skulle göra det som kändes rätt och bra. 

Så nästa dag under skolan träffade jag min ena kompis, Elina. 

Jag minns att jag bet i läppen när jag tänkte berätta. Men när jag såg henne i ögonen såg jag att hon verkade irriterad, så lät jag bli. 

När vi slutade skoldagen gick vi hem tillsammans eftersom vi bor så nära.

'' Duuu '', hade jag sagt. Ville bara höra vilket humör hon verkligen var på.

'' Ja? '' hade hon svarat och tittat på mig samtidigt som vi gick bredvid våra cyklar. 

'' Hade du blivit förvånad om jag sa att jag var trans? ''

'' Faktiskt inte '' var det enda hon sa, med ett leende. 

Vi pratade lite mer om det, om hur jag skulle få hjälp o.s.v

Hon verkade vara helt normal om det, ställde inte några frågor om det eller så vilket kändes skönt.

Dagen efter det beslöt jag mig för att berätta till min bästavän, Anna.

Vi träffades och satt på golvet i mitt rum då jag bet på min läpp igen. Jag visste redan att hon är riktigt öppen när det gäller sådana här grejer, och eftersom det var en awesome reaktion så vill jag gärna ''återföreställa'' det hela:

Hon tittade på mig och sa '' Du sa att du hade några jobbiga saker att prata om? ''

'' Ja, jag tänkte precis på det. Om hur jag skulle säga det liksom. Uh, alltså, det kommer bli typ ganska shockande så du måste typ vara redo '' sa jag.

Hon gav mig en rolig min och sa '' Är du gravid eller? ''. 

Vi skrattade tills jag sa '' nej men seriöst, ta typ ett djupt andetag okej? ''. Hon gjorde det och jag bara sa det.

'' Jag har typ kind of misstänkt det '' sa hon, '' jag liksom bara ' när ska hon berätta ' typ '' och vi bara skrattade. Efter det kollade vi på några videor av andra transsexuella personer, pratade lite och bara diskuterade ämnet helt enkelt. Det var så skönt att hon reagerade som hon gjorde. 

Jag tycker att det är viktigt att man berättar för sina vänner innan sin familj, även om man riskerar att förlora vissa av dem (vilket jag lyckligtvis inte har gjort än), eftersom när du berättar för din familj så kan du sätta ditt hemliv i fara. Det är sorgligt, men sant. Det är alltid bra att packa den där väskan innan. Vissa föräldrar kan behöva en viss tid för sig själva efteråt. Vare sig det gäller någon dag, någon vecka eller mer.

Det händer att man blir ''utkastad'' från familjen förevigt för många gånger, och det är bara helt sjukt. 

Anna sa tydligt att om det händer mig så får jag jättegärna komma hem till henne och bo där. Och skulle det vara värre än några dagar så skulle hon hjälpa mig att hitta ett ställe. Och jag vet att hon är ärlig och att jag kan lita på hennes familj eftersom dom alla är helt fantastiska. Jag är grymt tacksam över det. 

Däremot är jag inte redo för att komma ut till dem än. Min familj alltså.

Jag hade tänkt att prata med en psykolog om det hela innan, sedan berätta för min familj, och om mina föräldrar tar det väl så kommer de förhoppningsvist tillåta mig att ta tester och sedan få testosteron, och en underbar dag, till och med att få bort mina bröst. 

Det är nog allt för detta inlägget.
Don't worry though, kommer att berätta när jag kommer ut till flera personer och hur de tar det.

Kanske blir ett till senare idag/ikväll (what?! I like to write), och om inte - så blir det definitivt imorgon!

-

 

Rebecka

4 december 2014 22:57

Starkt och modigt gjort att berätta! Det är viktigt att man får vara sig själv fullt ut utan att behöva dölja nånting.
Kram

http://www.bigmamah.bloggplatsen.se

 

Annie Fancy

5 december 2014 15:56

Jag vart så lättad att läsa att dina vänner var helt ok med detta. Rent personligen så anser jag att vänner som vänder ryggen till en HBTQ-person so kommer ut, inte riktigt kan anses som vänner.

Hoppas iallafall allt går bra med att komma ut till dina föräldrar. Jag känner extremt många trans-personer som genomgått processen att komma ut och förstår hur jobbigt det måste vara.

Men ja, hoppas också utredningen går bra så du i framtiden kan få känna dig i rätt kropp!~
Kramar från mig. c:

http://fancycorner.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just ja. Det tog sjukt lång tid innan vi äntligen fick en tid på bup som passade alla. Vi snackade om när jag hade börjat uppleva könsdysfori, om mamma hade misstänkt det, hur familjen och folk runtom mig har reagerat etc. Mamma berättade att n...

  Publicerade ett inlägg för ca två timmar sedan men kom precis på en till grej.   Jag vet inte hur många av er som sett Född i fel kropp på TV4 klockan 9 på tisdagar, men jag märkte inte att det fanns förrän förra veckan. Just då handlade det ...

Jag hoppas att ni förstår varför det tar evigheter för mig att uppdatera bloggen - att det är svårare för mig att skriva inlägg när jag har 8 timmars skola, tusen läxor och prov att plugga till, hålla koll på hur mina vänner mår, ha tid för mig själv...

Det var riktigt längesedan, mina vänner. Vet inte riktigt vad som hände eller varför jag slutade skriva.  Antar att det inte hände så mycket som jag kände var relaterat till transsexualism, och sedan när gymnasiet började så hade jag så mycket lä...

Så, för 11 dagar sedan så sov jag över hos min kompis Anna.  Hennes föräldrar använde rätt pronomen och kallade mig för Alex hela tiden. De var jätteglada över att jag hade accepterat mig själv och var väldigt öppna. De var däremot en aning spända,...