Just ja.

Det tog sjukt lång tid innan vi äntligen fick en tid på bup som passade alla.

Vi snackade om när jag hade börjat uppleva könsdysfori, om mamma hade misstänkt det, hur familjen och folk runtom mig har reagerat etc.

Mamma berättade att när jag var liten och gick på dagis så brukade jag alltid vara med killarna och att jag gillade typiska killgrejer. Vet inte riktigt varför saker ska klassas som tjej- och killgrejer men ah jo, så var det i alla fall.

När de frågade hur familjen reagerat så sa mamma att hon fortfarande inte använder rätt namn eller pronomen för att hon inte var van vid det (fastän jag vet att hon egentligen bara inte vill), och att min syster var väldigt accepterande (vilket hon verkligen inte är), fast min psykolog vet ju redan hur det egentligen står till.

Mötet varade faktiskt inte så länge, kanske 20 minuter?

Min specialistläkare sa att hon skulle skriva en remiss och skicka iväg det till Lund, eftersom att det är det närmsta könsidentitetsmottagningen. 

Några veckor senare fick jag ett brev från dem där det stod att de hade tagit emot remissen (!), jag blev riktigt glad och hoppade runt lite innan jag läste vidare och insåg att det skulle ta ca 1 år innan jag skulle få ha mitt första möte där.

Ett helt år?

Till och med min mamma tyckte att det verkade lite väl för länge.

Enligt sydsvenskan så hade väntetiden på samma mottagning ökat från 1-2 månader till 5,28 månader år 2014.

Och nu är det ett helt år.

Helt sjukt. 

Sedan tar det ju en lång tid innan man ens får påbörja sin hormonbehandling, och mycket längre för operationer.

Självklart är jag avundsjuk på folk i de övriga länderna där allt går mycket snabbare (det hade nog vem som helst varit i denna situationen) och jag kanske låter som en envis unge utan tålamod - men man blir ju ganska osäker på hur man ska orka med könsdysfori/kroppsdysfori, bli kallad fel namn/pronomen etc tills dess.

Jobbigt läge, men det är ju värt det i slutänden.

Jag hoppas att ni förstår varför det tar evigheter för mig att uppdatera bloggen - att det är svårare för mig att skriva inlägg när jag har 8 timmars skola, tusen läxor och prov att plugga till, hålla koll på hur mina vänner mår, ha tid för mig själv, städa etc och få tillräckligt med sömn. Men jag ska verkligen försöka att bättra på det och försöka fixa ett schema så ni får minst ett inlägg varje vecka.

Men, idag tänkte jag berätta om hur det var att börja på gymnasiet.

Vet inte om jag nämnt det förut, men jag och Anna går i samma klass, vilket är nice.

Så när vi träffade resten av klassen (som bara består av 7 elever) för första gången och skulle presentera oss så hade jag ju henne bredvid mig, vilket fick det att kännas bättre.

Vår mentor bad oss att presentera oss själva en och en, berätta om intressen, favoritböcker - vad som helst. 

Så jag berättade att jag älskar att resa, läser mycket etc, och efter ett bra tag tillade jag till slut att jag är transsexuell och föredrar pronomen han/hans/honom & namnet Alex.

Läraren strök genast genom mitt namn på klasslistan och skrev Alex istället, och klasskamraterna verkade lite förvirrade men helt okej med det. Så det var riktigt skönt att få det sagt. 

Dagen efteråt blev det lite struligare, då vi skulle träffa en annan klass som vi skulle dela alla lektioner med eftersom vi var så få elever i vår.

Grejen var; jag hade inte kommit ut till några andra än nära vänner, familjen och vår lilla klass, och det var många personer jag hade varit vän med förr i den andra klassen. De var över 20 personer, så jag skulle i princip stå framför ca 30 elever och säga att jag var transsexuell. Jag var inte redo för det, så jag sa inget. 

Dagen efteråt (18 Augusti) beslöt jag mig för att komma ut på Facebook.

Det skulle bli en ny start. 

Så jag skrev ett inlägg där jag förklarade varför mitt namn och kön var ändrat på Facebook. 

Det som chockerade mig var faktumet att jag fick så mycket stöd av folk! 

50 personer gillade inlägget & 8 personer skrev fina kommentarer.

Det ända riktiga hatet jag fått har varit indirekt.

Vet inte riktigt om det är bättre än att personen pratar med mig istället eftersom att det bara sprids falska rykten på det sättet. Men det lär väl hända i vilket fall som.

En annan grej jag stött på är folk som vägrar låta deras tjejkompis försvinna.

Jag kan förstå att det är jobbigt för dem, men jag är fortfarande samma person, det råkar bara vara så att jag inte är en tjej. Jag har fortfarande samma humor, samma intressen, samma personlighet och så vidare.

De kanske har mist en tjejkompis, men de fick en killkompis istället.

En kompis som är mycket gladare, positivare och självsäker.

Efter att ha kommit ut på Facebook så fick jag gå till varje lärare före lektionerna började för att informera dem om situationen. Alla tog det riktigt väl och skrev genast ner det. 

Även idrottsläraren, som låter mig byta om i ett enskilt rum och vara med killarna när det var uppdelat. 

Så det har varit mycket bättre än vad jag förväntade det att vara.

Självklart finns det ju folk som blir obekväma, tittar ner på en och så vidare, men det är definitivt värt det om man kan få vara sig själv.

Det är verkligen som en tyngd har lyfts från axlarna. 

Man känner sig accepterad och bekvämare.

Även om folk (främlingar för det mesta) råkar använda fel pronomen ibland, så måste jag påminna mig själv att det är så det är innan man går på T. Det är den hårda verkligheten om man är fast i en väldigt feminim kropp och har en ljus röst. Det är ingens fel, och jag kan inte förvänta mig att alla runtom mig ser mig som vem jag är än.

Peace

Så, för 11 dagar sedan så sov jag över hos min kompis Anna. 

Hennes föräldrar använde rätt pronomen och kallade mig för Alex hela tiden. De var jätteglada över att jag hade accepterat mig själv och var väldigt öppna. De var däremot en aning spända, eftersom att de försökte sitt bästa att inte göra ett misstag som att använda fel pronomen. För gulligt.

När jag var påväg att knacka på ytterdörren så såg jag att att hennes föräldrar stod i ''gården'' och höll på med något där. Så jag gick fram och hälsade på de först. De var så glada över nyheten (Anna berättade ju för de innan jag kom) att de kramade mig och bad om förlåtelse i förväg, för de där små misstagen som de aldrig gjorde.

Det var lite awkward men jag förstod ju att de bara ville väl och att de försöker sitt bästa.

Dessutom, så sken mitt ansikte upp varje gång de använde sig av rätt pronomen eller Alex, så det var sjukt nice. 

Men senare på kvällen var det dags att få tag i mamma och berätta för henne.

Så jag skrev ett mail istället, eftersom att jag inte vågade ta risken att skriva ett brev då min syster skulle kunnat hitta det istället. Så vi satte oss ner och fick ihop en bra text som vi skickade iväg. 

Vi började med att berätta att jag är pansexuell, eftersom att samtidigt som vi vet att min mor inte skulle bry sig så mycket om det, så är det ju endå viktigt att berätta.

Sedan började vi enkelt med fakta om transsexuelism, så som vad det innebär och vad det handlar om.

Efter det berättade jag att jag hade funderat och pratat med min psykolog om det, och att det känns som att det här är vad jag är. Att det kan ha varit anledningen till varför jag aldrig passat in med tjejerna eller alltid känt mig så annorlunda. Varför jag hade sådan ångest och depression. 

Sedan sa jag att jag så klart fortfarande är mig själv, men att jag behöver hennes hjälp och stöd, och att samtidigt som  det kommer att vara jobbigt för oss båda två så är det värt det. 

Efter allt avslutade jag med att berätta hur mycket jag älskar henne och hur mycket det här betyder för mig.

När vi skickade iväg mailet tog jag ett djupt andetag och kände hur vikten från mina axlar lyftes. En aning åtminstone. Jag blev sjukt nervös över hur hon skulle reagera. 

Och jag visste att hon inte skulle kolla sitt mail bara sådär på kvällen, så jag skickade iväg ett sms till henne där jag skrev att hon skulle kolla. 

Några långa minuter senare svarade hon att hon älskade mig oavsett vad, att hon var okej med det och att vi skulle prata vidare om det senare.

Men enda sen dess har hon undvikit att prata om det och har inte sagt något. Som om det aldrig hände. Det är som att det bara gjort henne mer obekväm.

Jag är lite besviken, men det är bättre än att bli utsparkad, så jag får ta det som det är och se det positiva i det.

Nu vet hon ju åtminstone det! 

Denna fredag har jag en ny tid hos min psykolog, och då får vi se om vi kan ordna något möte där de kan förklara mer för min mor så att hon kan ge tillåtelse för mig att få besöka könsidentitetsmottagningen som vi pratat om förr.

Jag är också mycket gladare nu, eftersom att jag inte behöver vara lika försiktig som innan.

Nu återstår min syster och resten av mina släktingar innan jag kommer ut för alla. 

Hade tänkt mig något som Facebook, för att berätta för alla. 

Och för att vara säker på att alla ser det blir det nog så att jag skapar ett evenemang. 

Efter det kommer jag förhoppningsvis kunna 'komma ut' här också, dvs publicera bilder på mig och använda mina kompisars riktiga namn. 

Jaja, det är en lång väg kvar.

Ps. Ska verkligen försöka ta tag i bloggandet så fort det börjar bli slappare i skolan!